Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund logotyp

2006

Minnesmedalj i silver

Håkan Westling, professor emeritus, i klinisk fysiologi vid Lunds universitet, universitetets f rektor

Håkan Westling kom från Göteborg till Lund för att studera medicin.

Han blev amanuens i anatomi, men lockades över till fysiologin. Den fysiologiska institutionen leddes av den legendariske professorn Georg Kahlson, kallad GK, och Håkan Westling kom att ingå i dennes forskargrupp som ägnade sig åt studier rörande histamin. Håkan Westling disputerade 1957 på en avhandling ” Observation on the role of enzyme activity for the sensitivity of guinea-pigs to histamine”.

Han lämnade därefter Lund för Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset. Han utbildade sig i klinisk fysiologi, en disciplin som leddes av Arne Carlsten, som också hade en bakgrund inom histaminforskning och varit elev till Georg Kahlson. Med erfarenheter från tidigare experimentella studier fortsatte nu Håkan Westling sina studier över histamin, men med kliniska och patientnära frågeställningar, och med utnyttjande av dåtidens moderna isotoptekniker.

Efter 4 år återvände han till Lund och Lunds Lasarett, där han som överläkare byggde upp klinisk fysiologisk verksamhet inom sjukvården. Hans tjänst omvandlades 1967 till professur. Westling var en mycket uppskattad lärare i klinisk fysiologi.

Under sin tid som professor i klinisk fysiologi togs Westlings tid i anspråk inom sjukvårdsadministrationen, och inom den medicinska fakulteten som dess dekanus. Därefter utnämndes hr Westling till rektor för Lunds Universitet.

Med det är inte bara som läkare, forskare, professor och rektor som Westling lämnat bestående avtryck, utan på senare år också som medicinsk-historisk författare. Han har författat bl.a. ett omfattade verk över medicinska fakultetens i Lund historia, en bok om Ivar Bratt, motbokens och måttlighetsdrickandets förkämpe, och boken om Nils Alwall, den kostgjorda njurens och dialysbehandlingens skapare i Sverige, och en föregångare för njurmedicinen i vårt land. I samtliga böcker är personerna oerhört levande och allsidigt återgivna, med personliga egenheter och förtjänster.

Håkan Westling har det senaste året påtagit sig den mycket krävande uppgiften att skriva Kungliga Fysiografiska Sällskapets i Lund historia, och vad som hänt under de gångna 234 åren. Det är ett synnerligen omfattande arbete, där källmaterial från sällskapets tidiga år lyfts fram.

Thunbergmedaljen

Ove Lundgren, professor, Sahlgrenska akademin, Göteborgs Universitet

Tunntarmens slemhinna utkläds av ett cellager (epitel) som är omkring 25 tusendels mm högt. Dessa celler utgör en barriär mot tunntarmens innehåll, vars sammansättning kan variera avsevärt. Slemhinnan skall utföra två motsatta uppgifter: ta upp (absorbera) näringsämnen nödvändiga för vår överlevnad och samtidigt förhindra upptaget av t.ex. giftiga substanser och bakterier. Min forskning, som direkt eller indirekt utgått från min avhandling, har bl.a. berört vattentransporten över tarmslemhinnan. Vatten är vårt viktigaste ”livsmedel”. Vi kan vara utan vatten i högst några dagar. Upptaget av vatten sker i tarmens tarmludd (villi) medan utsöndringen (sekretionen) av vatten sker i de körtlar som är belägna mellan villi. Under 70-talet kartlade vi den mekanism, som förklarar hur vi absorberar vatten. En hög saltkoncentration etableras i toppen på tarmvilli med hjälp av en komplicerad mekanism (motströmsmultiplikation), som bl.a. grundar sig på kärlanatomin i villi. Den höga saltkoncentrationen i toppen på villi hos människa framkallar en osmotisk kraft motsvarande omkring 10000 mm Hg.

Efter att ha kartlagt den mekanism som förklarar upptaget av vatten blev vi intresserade av vad som händer vid diarré, en sjukdom som karakteriseras av att tarmen utsöndrar vatten i stället för att absorbera vatten. I ett globalt perspektiv är diarré en mycket viktig sjukdom. Man uppskattar att 3000-4000 barn dör i diarrésjukdomar varje dag. Vår forskning visade att vätskeförlusten vi de flesta, om inte alla, akuta diarrétillstånd framkallas av en aktivering av det nervsystem, som finns i tarmväggen (det enteriska nervsystemet). Detta är mycket omfattande. Det finns lika många nervceller i mag-tarmkanalen som i ryggmärgen. Vi kunde visa att vätskesekretionen vid t.ex. kolera förklaras av att koleratoxinet (giftämne producerat av kolerabakterien) aktiverar en nervös, sekretorisk reflex i det enteriska nervsystemet. I flera andra akuta diarrétillstånd som vi studerade på sövda råttor eller möss kunde vi visa att troligen samma nervösa sekretoriska reflex hade stimulerats. Samma biologiska mekanism förklarar uppenbarligen många diarrétillstånd och dessa kan således behandlas med samma läkemedel. Läkemedelsindustrin är emellertid inte intresserad att ta fram läkemedel mot sjukdomar, som huvudsakligen drabbar u-länder.

Sten von Friesens pris

Anders Mikkelsen, professor, Avdelningen för synkrotronljusfysik, Lunds Universitet

Anders Mikkelsen studerar, växt, geometri och egenskaper av låg dimensionella strukturer (till exempel kvantprickar och nanotrådar) på den atomära skalan.

När man begränsar ett material i en eller flera dimensioner ned till några få nanometer (en nanometer är en billiontedel av en meter) spelar kvantmekaniska effekter en stor roll, och helt nya, unika strukturer uppstår i vilka enskilda atomer eller atomlager kan ha stor betydelse.

Under sina studier har Anders använt sig av en lång rad av olika material; från exotiska magnetiska halvledare och kvasikristaller, till vanligt vatten och metalloxider. Alla dessa material kan få nya egenskaper och strukturer när de begränsas till två eller färre dimensioner. Dessa studier är naturligtvis av grundvetenskapligt intresse, men eftersom lågdimensionella strukturer ofta har unika elektriska, optiska och kemiska egenskaper kommer de med stor sannolikhet också att vara centrala för användning i framtidens teknologi.

För att studera dessa fenomen har Anders använt sig av många olika experimentella tekniker baserade på diffraktion, spektroskopi och sveptunnelmikroskopi, och har dessutom gjort fundamentala kvantmekaniska beräkningar för att förklara sina resultat. Han utvecklar också nya experimentella metoder för att kunna studera nanostrukturer; till exempel en ny metod för att mäta de enskilda atomerna inuti så kallade nanotrådar.

Anders arbetar inom två stora forskningsmiljöer i Lund: Nanometerkonsortiet och MAX laboratoriet. Dessutom har han gjort experiment vid stora Europeiska faciliteter som den Europeiska Synkrotron Strålnings Faciliteten i Grenoble.

Anders är född 1974 och har studerat fysik och matematik vid Århus Universitet i Danmark, där han doktorerade 2001. Han blev docent 2005 vid Lunds Universitet.

Eva och Lars Gårdings pris i lingvistik

Arthur Holmer, professor, Allmän språkvetenskap, Lunds Universitet

Språket är samtidigt den mest utbredda och den mest komplexa av alla mänskliga aktiviteter. Man kan metaforiskt se språket som en maskin som är mekaniskt uppbyggd på ett visst sätt och som har en viss yttre funktion. Funktionen kan påverka uppbyggnaden, inom ramarna för den möjliga mekaniken, som dock är avgörande.

Lingvistikens kärnområden rör dels hur de enskilda delarna av mekanismen fungerar för sig, dels hur de påverkas av externa faktorer (bl.a. kognition, social kontext), och dels hur de olika interna delarna av mekanismen påverkar varandra. Inom det sistnämnda arbetet har min fokus varit på fenomen som på något sätt är kopplade till asymmetrier mellan subjekt och objekt (hädanefter: verbets argument), dvs sätt på vilka argumenten skiljer sig åt i satsen (i enklaste fall ordföljd och kasus, men också en mängd andra fenomen: personböjning på verb, tolkningen av subjektsorienterade adverb som gärna och avsiktligt osv). Detta är speciellt intressant i språk där dessa asymmetrier inte är lika stora som i engelska och svenska, nämligen de s.k. ergativa språken, bl.a. grönländska, chukchi, baskiska och de kaukasiska språken (de senare har för övrigt ibland, huvudsakligen på grund av grammatiska likheter, ansetts vara besläktade).

Det är i detta sammanhang som jag 2000-2001 undersökt de grammatiska likheterna mellan baskiska och georgiska, sammantaget sex fenomen: ergativitet (dvs att subjektet till ett verb som saknar objekt beter sig på vissa sätt som ett objekt självt), flerdubbel kongruens (dvs att verbet böjs inte bara efter subjekt, utan också efter objekt), prefixböjning (dvs att en del av "ändelserna" i dessa språk sätts före i stället för efter stammen), basordföljden subjekt-objekt-verb, postpositioner i stället för prepositioner, och en särskild plats för frågeord som vem, vad osv omedelbart före verbet (men inte nödvändigtvis först i satsen som i svenska). Eftersom dessa egenskaper a) delas av kaukasiska språk och baskiska; och b) är annars ovanliga i Europa, så tyder de vid första ögonkastet på kontakter eller släktskap.

Det visar sig att vissa av dessa egenskaper, trots att de är slående för språk i Europa (som annars är ackusativa snarare än ergativa), snarare är normalfallet för ergativa språk av ett visst tidsdjup. Det är t.o.m. så att baskiska och georgiska (eller andra kaukasiska språk) typologiskt sett inte är närmare varandra än vad de är en del andra språk av samma typ (bl.a. burushaski i norra Pakistan och chukchi i östra Sibirien). Denna studie har tittat på möjliga anledningar till varför detta är fallet, dvs huruvida dessa fenomen skulle kunna vara funktionellt sammankopplade (eller inbördes beroende), eller om de tyder på historiska kontakter.

Enkelt uttryckt förefaller samtliga egenskaper att ha en typologisk koppling till ett av dessa huvuddrag: ergativitet. Flerdubbel personböjning härrör från att subjektet i ett ergativt språk inte har den särställning som den exempelvis har i svenska - det är således inte självklart att just ett argument skall styra personkongruens. Närvaron av flerdubbel böjning gör att fler affixpositioner behövs på verbet, vilket i sin tur uppmuntrar prefixering. När det gäller ordföljden, å andra sidan, så är sedan 40 år känt att postpositioner hänger samman med ordföljden subjekt-objekt-verb, medan en frågeordsposition precis före verbet också, på ett mer komplext sätt, beror på denna ordföljd (en koppling som bland annat återfinns i turkiska och mongoliska). Slutligen tenderar ergativa språk att ha argumenten på samma sida om verbet (vanligast är då subjekt-objekt-verb), ett uttryck för de relativt svaga asymmetrierna mellan argumenten (ett av de tydligaste symptomen på linjär asymmetri är just att ha argumenten på ömse sidor om verbet).

Egenskaperna är således typologiskt inbördes beroende. De skulle visserligen trots detta kunna vara ett gemensamt bevarat arv - för att undersöka detta har jag tittat på hur böjningssystemen i de olika språken är uppbyggda. Då visar det sig att uppbyggnaden är fullkomligt olika: fördelningen mellan prefix och suffix går efter helt andra kriterier i baskiska och georgiska, och kopplingen med argumentens kasus och deras grammatiska roll likaså. På inget plan är uppbyggnaden av systemen lika, endast effekten (multipel kongruens). Dessutom är affixen i de olika språken uppenbarligen deriverade ur helt olika typer av element: bl.a. possessiva pronomina, subjektspronomina eller varkendera.

Detta visar att de grammatiska likheterna mellan språken (specifikt baskiska och georgiska, men även i förlängningen burushaski och chukchi) har uppstått ur klart olika ursprung på grund av ett evolutionärt tryck som direkt har att göra med språkens ergativitet. Detta är ett slående exempel på konvergent evolution i språkliga strukturer, en direkt parallell till det kända fenomenet inom biologin, och på exakt samma sätt som i biologin, så utgör den inte släktskap, även om den på ytan kan förväxlas med det.